Lina Åslund

Imorse skulle jag ut och cykla. Tränarna föreslog en runda som skulle bli bra. Inte ta allt för lång tid, för jag skulle ändå med bussen 11.30. Cyklar iväg, cyklar ett tag, svänger där jag ska, trampar på uppför, tar med mig farten utför, men ändå. Ändå fast jag gör allt rätt (enligt mig) så kommer jag vilse. Vet inte var jag är eller vilket håll jag ska åt. Känner sakta paniken krypa fram och klockan mot bussen, den tickar. Då, där mitt ute i den jämtländska skogen så ser jag några glada figurer i refläxvästar. Cyklar närmare och ser att det är Svegs skidgymnasium. Får vägen ut till E 45:an beskriven och känner mig lättad. Ett tag. Kommer ut på vägen och cyklar och cyklar. Tänker "nu kan det vara max 5km kvar". Inte då. Just därefter ska det komma en skylt som säger att det är 14km kvar. 14 jävla kilometer. Händerna och fötterna var dessutom bortfrusna för det var knappa fem grader ute, kanske mer i solen, men jag var ju såklart i mestadels skugga. När jag har 3km kvar kommer min tränare åkandes i bil och funderar över vart jag har tagit vägen. Hon erbjuder mig skjuts men jag tackar nej. Efter två timmar och tre minuter sätter jag foten i lägenheten. Med trötta, trötta ben. Jag som skulle ta det lugnt.