Sjuk. Igen.
Hur känns det egentligen när man äntligen känner lyckan och glädjen igen? När man känner att det kommer att bli bra efter månader av motgångar. Staplade på varandra men knappa gnistan om hopp där emellan. Hur känns det då att få ännu en motgång, större än nåonsin?
Det var onsdag. Jag hade åkt mitt första skidpass efter influensan och veckor av trötthet och orkeslöshet. Jag kände mig piggare än vad jag gjort på månader. Jag kände hur den fantastiska vårskidåkningen och allt vad det innebar låg framför mig. Jag kände ett hopp igen. Så vaknar jag dagen efter med halsont och feber och förstår ingenting. Verkligen ingenting.
Vilar, åker på fredagen och tar ett halsprov som inte visar något, vilar ännu mer. Vilar hela helgen men febern bara stiger och halsen bara sväller. Ju mer jag vilar, ju sämre blir det. Åker till läkaren igen. Tar fler prover och får diagnosen körtelfeber. Och fyfan. Med facit i handen, två veckor senare, kan jag säga att det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv.
Mamma kom och hämtade mig och jag åkte hem för "påsklov". Det blev bara värre. Mina halsmandlar och lymfkörtlar på halsen var uppsvullna så jag hade knappt några käkkonturer kvar. Kände mig som en stor köttbulle. På grund av svullnaden kunde jag inte ens svälja mitt eget saliv och fick försöka tvinga ned värktabletter för att få i mig vätska vilket inte var det lättaste. Åt runt 10 tabletter/ dag för att överleva denna pina vilket gjorde att magen ballade ur totalt och jag spydde hela tiden. Eftersom jag inte kunde äta så hade jag ingen mat att spy = spydde galla och snor... Febern låg runt 39-40 grader så det enda jag orkade göra var att ligga i sängen och blunda. Hade svårt att sova och när jag väl somnade drömde jag bara konstiga/läskiga/hemska feberdrömmar som gjorde att jag hade svårt att skilja på verklighet och dröm.
När det var som värst kunde jag inte svälja mitt saliv för kändes som köttsår i halsen, kunde inte titta för det sved så i ögonen pga febern, kunde bara ligga på en sida för mjälten var svullen och gjorde läskigt ont (trodde den hade brustit haha). Jag var konstant illamående och vid minsta felvändning så spydde jag och sedan var jag så sjuuuuukt törstig men fick knappt i mig en droppe. Jag var bara någon timme ifrån att åka till sjukhus och få dropp men där och då vände det. Tur för mig som är rädd för sprutor över allt annat. Första glaset vatten jag kunde dricka när det började bli bättre var som en dröm.
Jag hade feber i 11 dagar och halsen är fortfarande inte riktigt bra (14 dagar nu) men det är ingenting jag störs av. Det som är jobbigast nu är att jag är så fruktansvärt trött. Vilket man skulle vara även efter att symptomen försvunnit, kan sitta i upp till ett halvår om man har otur... Det viktigaste nu är att ta det LUUUGNT för varenda liten ansträngning kan skapa återfall och jag är riktigt rädd för att uppleva samma sak igen. Fyfan.
Körtelfeber orsakas av ett virus som bla påverkar mjälten. den sväller upp och blir irriterad. Det är i mjälten som de vita blodkropparna bildas (immunförsvaret) och det är därför som det är så lätt att få återfall när den inte är fullt återhämtad. Jag kommer inte få träna på 4 veckor vilket suger men samtidigt, så som jag mår i nuläget skulle jag inte kunna träna. Det är jobbigt att gå från köket till soffan än så länge.
När jag insåg vad körtelfeber var började jag bara skratta. Det kändes så ironiskt. Varför skulle jag få denna hemska sjukdom? Det kändes bara så jäkla orättvisst men för tillfället är jag bara lättad att det värsta är över. Lättad att kunna svälja igen helt enkelt. Jag önskar inte ens min värsta fiende körtelfeber. Ingen är värd detta lidande.
