Lina Åslund

 

Man märkte när tävlingssäsongen började lida mot sitt slut för spänningen släppte. Längdskidåkning är en individ sport och alla är så sjukt tävlingsinriktade och tjurskalliga. Det är det som behövs för att orka med. Så i och med att tävlingarna började trappas av så började alla slappna av mer. Det blev helt enkelt mer liv där vi bor och det är så det är nu idag. Lite lika hösten men ändå så olika. Svårt att sätta ord på det. Just nu, nu känns det verkligen att det snart är över. Att ett sommarlov väntar runt knuten och att vi inte kommer ses på ett tag. Det är på ett sätt lite trist att åka härifrån. Att lämna alla de som man lever med samtidigt som jag vill hem. Hem till mitt liv där hemma, familjen och vännerna. Jag tänker ändå att det kan vara bra med ett litet uppbehåll så att man kan komma tillbaka med ny energi och ett nytt leende. Det är det som krävs enligt min mening.

 

 

 

 Sammanfattningsvis så har mitt år här varit det absolut bästa i mitt liv. Utan tvekan. Jag har träffat de mest fantastiska människorna med samma intressen och liknande mål. Ingen dag är den andra lik och det är det som är förutsättningen till att bli bäst. Variation. Glädje. Skratt. Tårar. Jag har sagt det förr, jag säger det igen, nyckeln för att klara av det här är att älska det man gör och det gör jag. Går man inte in helhjärtat så har man ingenting här att göra. Självklart har jag ibland haft hemlängtan tills gråtit i telefonen men allt roligt som jag har fått uppleva och alla vänner jag fått väger upp det. Jag är bara människa. Tack.