Lina Åslund

Som ni förmodligen har märkt så har jag haft problem med ett knä, det började i slutet av November när vi var i Bruksvallarna. Jag hoppade på kryckor och kunde endast träna överkroppen i några veckor. Det blev bättre och bättre tills det kändes som att jag hade landat på ett stadie där det inte blev nå bättre. Kändes ändå helt okej så jag tränade på och tävlade någon tävling tills det blev sämre och jag fick börja om på noll (kändes det som). Tänker inte gå in så djupt på hur det varit men iaf så blev det bra för ca 1 vecka sedan, men då fick jag istället hälsensinflammation, när den försvann så fick jag ont i halsen. Problem på problem på problem. Men nu, idag, ca tio veckor senare så kan jag träna som vanligt. 

 

Det har varit tufft, det kan jag inte förneka. Jag går på ett skidgymnasium och det enda man kan göra här är att åka skidor (okej inte riktigt men nästan), så det har som sagt varit väldigt tufft. När alla andra kunde dra ut på långpass i finvädret så fick jag svettas i en källare. Det fanns dagar då jag inte visste vad jag skulle ta mig till och det enda jag ville var att åka hem och strunta i allt och alla. Så sjukt less som jag har varit under den här tiden finns inte på världskartan. Helt sinnes vad drygt det har varit. Ändå tror jag att det har hjälpt mig, för nu är jag på bättre humör än någonsin och jag uppskattar varenda steg jag tar, bokstavligen. När jag ska gå i en trappa vill jag springa, bara för att jag inte längre känner smärtan och för att jag KAN. För att jag kan springa, hoppa, åka skidor. Oavsett vad som händer så växer man av motgångar. Det, det är fakta.