Lina Åslund

 

 

Jag var så lycklig innan loppet för att jag äntligen skulle få stå på startlinjen igen. Jag och Olivia värmde upp tillsammans, skrattade och hade ett sådant leende på läpparna som gör en så glad. När startskottet gick trasslade det lite för mig och vips så var hela klungan med täten borta, bara sådär. Jag traskade på och åkte om folk till både höger och vänster i den första backen. Sedan hittade jag en bra rygg att ligga efter och på så sätt få draghjälp. När vi kanske hade åkt ca 8km så visste jag att det skulle komma en lång fin uppförsbacke som man riktigt kunde åka skidor i. Jag tog ett eget spår och ökade farten för jag kände mig pigg. Några sekunder senare var jag helt slut och personen jag åkt om åkte om mig igen och skapade en lucka. Uppe på backen ville jag ha den där ryggen igen så jag stakade på som en galning och kom ikapp lagom till vätskekontrollen. Med ny energi och mer än halva banan gjord körde jag på igen. När jag kom upp på banans högsta punkt var jag bra mör i både armar och ben (läs även bortfrusen) men med vetskapen om att det var ca 3km utförsbacke till mål tog jag i extra och stakade fortare än någonsin. Jag kom i mål på en 8:e plats av 45 startande, helt slut men väldigt, väldigt nöjd.