Lina Åslund

 

 

Det var fredag. Jag hade jobbat mitt sista pass för den här sommaren. Om det inte vore för att jag hade bokat en tågbiljett till Sundsvall så skulle jag ha stannat kvar längre. För högen med drickapallar var enorm och den ville tydligen aldrig minska. Med lite dåligt samvete blev jag skjutsad till staden, men innerst inne var jag så himla glad, så lycklig över allt roligt som skulle hända de kommande veckorna. 

 

Mormor och morfar körde mig till stationen. När jag hade hittat en bra plats på tåget så kom mormor och morfar på för att kolla att det hade gått bra, gulliga dem. Sedan rullade tåget mot destinationen Sundsvall. Efter cirkus en halvtimme hade jag redan ätit upp min sallad, min fruktsallad och mitt paket med vindruvor. Det var bara till att rulla tummarna eftersom internet visade E i princip alla tjugotvå mil. 

 

När jag klev av på stationen följde jag med strömmen. Gick längs tågrälset bland havet av folk, kanske lika virriga och förväntansfulla som jag. Sen kom hon. Dök upp bara sådär. Kändes som att det var en evighet sedan jag så henne sist. Tänk vad mycket som händer under en sommar. 

 

Malin bodde fint. Det var så himla roligt att se hur hon hade det och även fast vi inte gjorde så mycket anmärkningsvärt under helgen så hade vi det så himla bra. Vi åt god mat, köpte glass på kiosken, tränade såklart, vandrade omkring, badade, solade, var med om världens oväder och pratade om viktiga saker in på sena natten. 

 

På söndagen tog vi tåget hem till mig. Här hemma tittade vi på filmen ego (sååååå bra), badade, tränade, blev bjuden på middag, åt inne på church i stan, tittade omkring och var på Larz Krizters. Sådana himla bra dagar, tackar Malin! ♥